Fyra år mellan loppen – min väg tillbaka
Efter Lidingöloppets 30 kilometer följde flera år utan nummerlapp. I september stod Laura på startlinjen igen – med ett nytt sätt att se på löpning.
Laura Lilja · 30 september 2026 · 4 minuters läsning
I september fäste jag en nummerlapp på tröjan för första gången på fyra år. Bara den lilla handlingen gjorde dagen speciell. Jag skulle springa Lidingöloppet 15 kilometer, och för en gångs skull handlade tankarna mer om banan framför mig än om baksidan av låret.
Förra gången jag tävlade var distansen den dubbla. Då sprang jag Lidingöloppet 30 kilometer på 2.47, efter en period då milen gick på 47 minuter. Kort därefter började hamstringen besvära mig. Sedan dess har känningarna varierat: vissa perioder har varit lugna, andra har påverkat både träningen och tilliten till kroppen.
Löpningen försvann aldrig – men loppdagarna gjorde det
Jag slutade inte springa under de här åren. Däremot blev passen kortare och försiktigare. Fem till åtta kilometer fungerade ofta, medan en mil kändes som ett större företag än tidigare. När benet hade en sämre period kunde även höften, knät och ländryggen kännas av.
Det svåraste var inte alltid själva värken. Ovissheten tog minst lika mycket plats. En liten stramhet kunde väcka frågor om jag borde vända hem, sänka farten eller avstå nästa pass. Jag saknade tiden då jag kunde snöra på mig skorna utan att förhandla med kroppen först.
Utan att jag egentligen bestämde det slutade jag också anmäla mig till lopp. En säsong blev två, och till slut hade fyra år passerat sedan den senaste startlinjen.
Styrketräningen gav mig något konkret att göra
Vila hade inte gett mig den långsiktiga förändring jag hoppades på. Inför årets lopp valde jag därför att arbeta mer regelbundet med styrka för hamstring, säte och resten av baksidan. Det gav veckan en tydligare struktur och gjorde att vägen framåt kändes mindre slumpmässig.
Jag använde tre korta hemmapass och gjorde dem allt mer konsekvent när loppet närmade sig. Effekten märktes framför allt i löpningen: steget kändes tryggare under rundorna och benet reagerade bättre efteråt. Se hemmaprogrammet med Pass A–C →
Det betyder inte att varje känning försvann eller att ett visst upplägg passar alla. För mig blev skillnaden att jag inte bara väntade på en bra dag. Jag kunde själv arbeta med förutsättningarna för nästa pass.
Träningspassen som ändrade min förväntan
Några veckor före loppet sprang jag den avslutande milen av banan och lade till ett par kilometer. Jag höll igen i de brantaste partierna, men kroppen svarade bra. Senare klarade jag 14 kilometer i lugn fart. Inget av passen var snabbt, men båda gav viktigare besked än en viss kilometertid.
Jag började tro på att 15 kilometer kunde vara ett rimligt mål. Efter flera år av försiktighet var det en stor förändring att kunna se fram emot en distans i stället för att först räkna alla risker.
Tillbaka på Lidingö
Lördagen den 26 september kom testet. Jag tog mig runt Lidingöloppets 15 kilometer och hade en riktigt bra upplevelse. Resultatet jag bar med mig hem var inte bara att jag hade klarat sträckan, utan att jag återigen hade deltagit i ett lopp.
Fyra år med återkommande besvär raderas förstås inte av en lyckad lördag. Ändå flyttade loppet en gräns. Hamstringen hade länge fått avgöra vad jag vågade planera; nu fick löparglädjen mer utrymme igen.
Det jag tar med mig vidare
Min väg tillbaka har inte varit en rak rehabiliteringskurva med ett tydligt slutdatum. Den har bestått av anpassade rundor, avbrutna planer, styrkepass och små bevis på att kroppen tål mer. Jag har också lärt mig att långvarig smärta i baksida lår kan behöva bedömas individuellt; det som kallas hamstringbesvär kan komma från olika vävnader och ha olika orsaker.
Nästa mål behöver inte bestämmas i dag. Just nu räcker det att veta att fyra år utan lopp faktiskt fick ett slut – och att jag kunde springa över mållinjen med en bra känsla.
Har du gjort en liknande resa?
Kanske har du också fortsatt springa trots återkommande känningar, men tvekat inför tävling eller längre distanser. Vad gjorde störst skillnad när du började lita på benet igen?